Maskrosbarn.
Det begreppet känner vi igen. Om Nova var en blomma skulle hon vara det. Vore hon en bil skulle hon vara en terränggående Jeep. Eller en bulldozer.
Orkidébarn då?
Det begreppet fick jag lära mig här om dagen, efter att en kompis (vi kan kalla henne Tjerstin) bott med oss en vecka. När hon åkt skickade hon länken till Svenska Dagbladets artikelserie om “De högkänsliga“.
Personligen är jag rätt anti diagnoser av alla de olika slag, men det här handlar alltså då mer om en personlighetstyp.
Jag iakttar hur min antipati tar sig ton igen. Att jag ska göra tester för att se om jag är högkänslig. Eller min son. Visst. Jag ser poängen med att på ett mer logiskt plan förstå hur jag bör eller inte bör bemöta mitt barn. Eller mig själv.
Men om alla hade tid och ork att möta varje enskild individ med respekt i varje nu så skulle olikheter inte behöva oroa. Eller kräva bekräftelse av forskningsstudier. Eller diagnoser. Då skulle vi respektera en liten grabbs behov av att skapa distans en stund när det är släktfest. Att man inte vill “krama tanten”. Att lappar skaver, ljud stör och att borta är bra men hemma är bäst. Med “rätt” uppväxt blommar orkidébarnen färgstarkare, men med en alltför påfrestande uppväxt toppar de depressionstatisktiken.
Intressant är att våra olikheter behövs för överlevnad. Skulle vi alla tralla vidare utan att bekymra oss för prasslet i busken skulle vi dö. Vi behöver de som ängslas för varje fara likaväl som vi behöver de som attackerar innan de hunnit tänka.
När jag läst färdigt artikelserien står det väldigt klart för mig varför familjen Broman-Lidé valt att bo i Lassbyn. Naturen, tystnaden och stillheten är allt vi behöver för att där emellan orka erövra, älska och ta in all världens skönhet.
Lyssna in dig själv. Vad behöver du för att må bra?
Men se upp för alla kapitalintresserade låtsasvärldar som värderar kändisskap och häftiga kök. Statusjakten borde diagnostiseras. Inte barnen.
Lassbyns Allehanda 