Jag vill vara med dig då

“Det måste va på liv å döööööd, det måste kännas i ditt hjärta på riktigt”.

Den där låten loopar i min hjärna just nu. Jag är manisk i min jakt på det som är äkta. Den medievärld jag gett mig in i pumpar ut så mycket information, åsikter och rent tjafs att man lätt kan tappa fotfästet. Svart-vita åsikter utan nyans i den desperata jakten på “klickmonster”. Alla vill synas och i bästa fall finns det faktiskt ett budskap som de ändå månar om att få ut.

I dagens scrollande fastnade jag för ett program från UR. En serie som heter “De obekväma” och dagens obekvämming var Underbara Clara..

Hon får sagt allt det där som jag försöker, och det blir ju liksom onödigt att uppfinna det hjulet igen. Klicka på “Underbara Clara” och se det. Det handlar om att göra medvetna val, tänker jag. Över sin tid, sina val och om vad man vill ha ut av detta liv.

Jag blir nästan alltid på dåligt humör när jag scrollat runt för länge i sociala medier och nyhetssajter. Ni vet, vem-klickar-gilla-på-vad-och-varför och vad-är-det-för-FEL-på-folk?! Statusmarkörer och fasader. Drönare, GMO och diktatorer.

Jag är för tunn för den här världen ibland. Är Fredrik hemma brukar han säga åt mig att gå och jorda mig med hönsen, och ibland är det han som behöver dras ut till forsen eller läggas i en snödriva för att titta på stjärnorna. Här och nu. Äkta vara.

IMG_0540

Vi pratar en del om att man borde skaffa sig den där berömda gåshuden, men jag vill inte det. Jag vill bli genomströmmad av forsen och ändå stå pall liksom. Då gäller det att minimera flödet, tänker jag och ser framför mig hur jag serverar blåbärspajer, barfota och tunnhudad, kring min hammock i Lassbyn. Under ögonkontakt och närvaro.

Oh! En ny låt entré:

“Vill du ligga mig då, om sanningen ska fram…?”

Säga vad man vill om den låten, men jag tyckte den hade en poäng. Hur vi vrider och vänder på oss för att bli gillade. Eller få ligga. Det brukar väl typ grunda sig i samma basala behov.

Jag fortsätter min kamp för mer äkthet i mitt liv. Utan en massa fasader och statusmarkörer, och det fåniga är att jag tror att det är just det vi alla vill ha mest av allt egentligen. Så vad jagar vi för?

Jag börjar bunkra blåbärspajer. Kom och fika. Jag är sjukt bra på det!

Leave a comment

Filed under Höns och Honung, Jag & min familj, Letters from Lassbyn

Med våren vaknar själens behov för sinnlighet

Nästan varje kväll sammanfattar Fredrik och jag dagen ihop över en ovärderlig kopp te. Inget mindre än självaste hörnstenen och grunden till vårt äktenskap skulle jag vilja säga. Det tarvar sin tekopp och länge har vi sökt den optimala temuggen som matchar vår rituals dignitet. För några veckor sedan kom han hem med två skitdyra handdrejade muggar från en lokal konstnär, den där sortens mugg man bara inte unnar sig medan man letar vidare i massproduktionsträsket.

Det här inlägget kommer utmynna i en uppmaning och dess syfte är att rädda något sinnligt,  opraktiskt och i modern tid onödigt. Nästan utdöende. Kanske inget som upprör så pass att det verkar särskilt angeläget i ett evigt informationsflödet om svält, krig, katastrofer och miljöförstörelser. Men ändå. Det handlar om känslor. Äkthet. Själslighet. (Ok, det ordet fanns inte.)

 Hederligt hantverk.

IMG_0361

Naturligtvis är det ingen ny eller revolutionerande upptäckt, bara möjligen ett tecken på att jag blivit tant. Men alltså, känslan att dricka kvällste i handgjord mugg ÄR sinnligare än ur en massproducerad. (Handmålad akvarell mer personligt än masstryckt ikea-canvas. Unika kvalitetsplagg roligare än sådana gjorda “av barn, för barn”. And so on.)

Med risk för att låta som den medelålders gamla hemvävda lantis jag är, vill jag ändå hävda att det är just det som är problemet. Att det också har en omodern töntstämpel. Eller för all del att det är en överklass-ynnest. SÅ Gudrun Sjödén. Har jag tänkt i alla fall,  för jag har ju inte har råd att köpa det handgjorda.

Tänkte jag. Men nu börjar jag fundera på att ändra inställning. För ju billigare prylar vi har, desto mindre varsamma blir vi. Slit och släng. Eller än värre (otäckt vanligt) bara släng. Konsumtionssamhället har kammat  hem alla poäng. Game, set and match. Vi ledsnar snabbare än robotarna spottar ut nytt. Hivar ut och köper nytt.

Det som triggade igång mig var ett filmjobb jag gjorde på min praktikplats 24 Norrbotten. Linda Isaksson i Piteå blev på riktigt berörd själv när hon pratade om det som är gjort för hand. True passion. När jag var liten drömde jag om att bli glasblåsare. Nu fick jag i alla fall filma en.

Ps. Detta är det reportage som min handledare faktiskt berömde. Handmade. KLICKA HÄR.

Skärmavbild 2014-03-29 kl. 12.44.33

 

Min utmaning till dig blir att köpa något vacker, unikt, verkligt och själsligt värdefullt som kickar igång dina sinnen. Rädda själen. Rädda hantverket. Rädda det opraktiska. Allt från en handgjord chokladpralin med känsla till en stor möbel. Allt räknas. Bara det är gjort av mänsklig hand. Mugg, vinglas, musik, kola, palt…

Eller än bättre. Gör själv.

 

 

 

Leave a comment

Filed under Soul

Själslig compact living

Plötsligt uppstår en ny lucka i den heliga tidsrymden.

Barnen har blivit så pass stora att jag ostört kan njuta ett fredagsbad medan de är vakna. (Det är “speldag” och jag har ändå inte en sportslig mot I-paden). På så sätt behöver jag inte ödsla tid med att bada när Fredrik kommer hem till kvällsteet. Prioritering. En lucka där det nu går att stuva in ännu en pryl i min inre compact living-etta.

Jag hade en kompis som var fullkomligt fenomenal på det där med att samla galet mycket prylar på liten yta och ändå uppnå en harmonisk känsla i det. När hon skulle flytta gjorde flyttgubbarna en riktig förlustaffär. Fakturering enligt kvadratmeter.

Min själsliga lilla etta har för tillfället inte många fler “smarta lådor i trappan” eller outnyttjade arkitektknep att ta till. Ni vet. När pratade jag i telefonen sist utan att åtminstone tömma en diskmaskin eller köra bil samtidigt? Pendlandet ja. Äter frukost, får nyhetsuppdateringen, ringer dagis, skriver listor och gud förbjude sms:ar och till och med fejsbookar när drullen framför kör för sakta. I väntrummet på mammografin hinner jag ringa och styra upp dagen.

I badet passar jag på att göra strechövningarna som massören rekommenderade, gegga ekologisk hårinpackning och lägga vitaminboostande ansiktsmask. Och med jämna mellanrum ropa “byyyte” till spelkonsollshållarna. På 24 Norrbotten, där jag nu gjort praktik som videoreporter, är dagen så intensiv att man inte hinner klämma in så mycket annat. Rätt skönt.

Människans hjärna har en imponerande kapacitet. “Ungdomen nu för tiden” är fantastisk.

Skärmavbild 2014-03-22 kl. 09.03.55

(Mer om serietecknaren Lina Neidestam på hennes hemsida.)

Jag och min personlighet trivs med högt tempo och simultanfixande, så länge vi har utrymme för heliga pyjamasdagar och lite lantligt space. Men det är just det där som oroar mig. Var hittar barnen, ungdomarna och inte minst vi vuxna tiden och platsen för återhämtning idag?

Mer än en gång somnade jag i min kompis harmoniskt belamrade lägenhet. I en omfamnande fårskinnsfåtölj. Handgjord temugg och djupa samtal. Det gäller att hitta balansen. Sin fårskinnsfåtölj i mitten av alla skickligt instuvade prylar.

18102013-IMG_9024-2

Här i Lassbyn hittade jag min. Se till att du utnyttjar din.

1 Comment

Filed under Jag & min familj, Letters from Lassbyn, Soul

Gräv fram din egen magi

Jag älskar människor som har förmågan att skapar magi av den vanliga, dagliga vardagen runtomkring. Fredrik Broman är en sådan. (Skickligt av mig att gifta mig med honom!) Han kan konsten att “gräva där man står”. Där vi andra ser skog ser han glamping. Med sitt öga för skönhet lockar han turister från världens alla hörn till lilla Lassbyn.

Om några veckor kommer jag att dra igång mitt slutarbete om kreativa människor som hittar sitt utrymme på landsbygden, och som har förmågan att se guldet där vi andra bara ser en utdöende (och i vissa fall töntig) landsbygd.

Men i väntan på det bjuder jag er en dans med Fredrik Broman i en och en halv minut. I min magiska trädgård. Genom filmaren Petri Storlöpares ögon.

Med dessa ord vill jag (faktiskt) inte bara skryta om min egen snygging, utan också locka dig att se skönheten i din egen grop. Greppa spaden!

135886_10151150298669403_1073209097_o

4 Comments

Filed under Jag & min familj, Letters from Lassbyn, Local is global, Soul

Lata barn och perfekta morsor

Det enda jag känner mig riktigt bra på är att vara mamma.

Inte en uppfostringsbok har jag läst. Jesper Juhl samlar damm i hyllan. Jag bara har det. En medfödd talang. En instinkt.

Alldeles för många föräldrar tvivlar på den förmåga vi nog haft längst av allt som människosläkte. Föda, beskydda och ge kärlek åt våra avkommor. Nu måste jag skynda mig att säga (innan ni hatar mig, så här får man bara inte tänka) att jag i detta koncept av att vara en utomordentlig mor, också räknar in mina utbrott, svagheter och tillkortakommanden. Det är bara bra att de ser att vi alla gör fel, men att vi är lika fantastiska för det.

Jag älskar den där instinkten som kom med första barnet. Den som gjorde att min egen storebror undrade vem jag var och vad jag gjort med hans syster. Lång story. Brollot stod och våldskakade barnvagnen där min nyfödde son låg, och jag var där och då fullt benägen att döda honom. Practical joke. Leo låg inte kvar. Men mitt instinktiva tigersprång var djuriskt coolt.

Men.

53595_426156957434152_645117600_o

Jag har en käpphäst. Mina barn har turen att växa upp i Hobbitlandet Sverige. I Lassbyn, Hobbitlandets lilla Bullerby dessutom. Beskyddade från allt och med föräldrar som dagligen öser beröm över deras fantastiska fantasi, påhitt, vänlighet, orgelspel, intelligens… (Stoppa mig. Jag kan hålla på in i oändlighet).

Har ni också fått höra att man inte ska berömma barnen för vad de GÖR utan för vem de ÄR? Jag är usel på det där. Varje teckning och skrivuppgift får omedelbara lovord. Hinner aldrig komma ihåg att jag som den (enligt böckerna) goda mor jag är ska fråga om det var roligt att göra den? Vilka färger använde du? Och så vidare. OBS! Inget fel i det. Rätt och riktigt,  men jag hinner inte tänka om och vara pedagogisk. Min instinkt älskar och berömmer.

Hur ska de någonsin få kämparglöd i livet utan minsta lilla misär!? De kommer aldrig ta sig någon vart i livet!

Så läste jag ett blogginlägg som en kompis länkat till på Facebook. Om vi lär barnen att de duger som de är slutar de anstränga sig och kämpa! Eller?  av en Petra Krantz Lindgren som skriver sådana-där-böcker-jag-aldrig-läser-för-jag-bara-blir-stressad-i-onödan. Jag läste. Och blev med ens en fantastisk morsa igen.

Det här blogginlägget gick kort och gott ut på att länka till en annan blogg.

(Ps. Foto: Fredrik Broman. En alldeles strålande far.)

Leave a comment

Filed under Jag & min familj, Uncategorized

En stolt debutant

“Man ska nästan försöka bli kär i sitt intervjuobjekt” tipsade en journalist på utbildningen.

I går fick jag MVG på den läxan. Första dagen på min nya praktikplats, 24 Norrbotten.

Efter ett mail från chefen om en lugn start, klev jag utsövd och otippat lugn in på redaktionen.

– Och du är bra på engelska? var min handledares andra mening.

– Tjaaa joooo…

– Och du kan allt om basket?

– Tjaaaa njaaaa…

En timmes research och några djupa andetag på toa senare, stegade jag in i Luleå baskets träningslokal och skakade stadigt hand med nyförvärvet Malcolm Grant. Klicka här och se mig bli kär. (Du måste sedan klicka en gång till på själva reportaget om Malcolm Grant.)

Kicken när man efter en dags fixande och med fantastisk handledning, snott ihop ett reportage är otrolig. Jag svävade hem på lätta moln med den sköna känslan av att ändå vara på rätt väg. Trots allt. Trots all framtidsoro. Just här och nu är det så kul.

Idag, för att hålla balansen och sansen, landade jag med feberheta barn i soffan istället. Gårdagens starka puls är som bortblåst.
Men så sätter vi på TV:n och inväntar Debuten. Mitt första inslag i rutan. Nova tittar sig förvirrat omkring. På mig. På TV:n. På mig. “Vem är det som pratar egentligen!?”.

Japp. Det är härligt. Jag är en stolt rookie.

http://www.24norrbotten.se/?clip=8284669

Leave a comment

Filed under Jag & min familj, Local is global

Alla hjärtans jävla dag

Skrattade innerligt hjärtligt när en kompis (vi kan kalla henne Åke) skrev den påminnande raden “Alla hjärtans jävla dag coming up” på min Facebook här om dagen. Det var väl efter att devisen “Vad hade Jesus gjort?”  (klicka och läs om du inget fattar) gjort sitt och “Vad hade Lara Craft gjort?”  tagit över, som den här dagen helt logiskt fick heta så. Alla hjärtans jävla dag.

Om en kompis blev dumpad gav jag bort en I hate you so much right now-singel med Kelis. Det hade Lara Craft gjort.

Skulle jag någonsin gifta mig skulle jag tåga in till Love hurts på högsta volym.

De som dumpade mig fick leva med livslånga epitet som “Sur-pite-bög-xxx” och “Gamm-sur-xxx” och “Kuk-xxx”.

Kanske ingen period att vara speciellt stolt över, men I did it my way. The Lara Craft way.

Men, så där kan man ju inte hålla på för alltid.

Eller jo, det är ju faktiskt precis det man kan. Och just därför, med den insikten och med all min kärlek är jag så tacksam för att du lyckades kämpa dig in i mitt liv Fredrik Broman! Min själsfrände och vän. I varje nu. My wingman, som med varje aftons kvällsté och samtal får mig på fötter när allt svajar och som behöver mig för detsamma. Jag håller oss flytande och du är motorn och med dig vill jag åka ända fram till dess vi stapplar fram med rullatorer!

Nu när jag hade turen (och skickligheten) att landa på denna gyllene Vad hade Nova gjort?-vägen, låter jag mig fullständigt falla till föga för hjärtat med gélehjärtan vid kassan, trisslotten med supervinsten som gör oss stormrika och minipresenterna till kidsen. För när Nova älskar vill hon ge. Betydligt mer kreativa presenter än så naturligtvis, men framför allt ger hon kärlek.

Med de orden vill jag önska er alla en bra dag. Hjärtan eller jävla hjärtans. Allting har sin tid.

13022014-IMG_0250

Leave a comment

Filed under Uncategorized